idaaskerfelt

Det har varit en hektisk, men rolig maj. I skolan har min grupp nu börjat på smådjurskliniken. Vi har hittills haft jour- och seminarieveckor och nästa vecka (terminens sista!) ska vi gå på akuten. Smådjurssjukvård skiljer sig något från hästsjukvården då det går att göra mer i fråga om operativa ingrepp. Detta är ju väldigt roligt på många vis - särskilt då vi just kommer från grismedicin där djuren mest avlivas om de blir sjuka - men kan också bli fel. Hur långt ska man gå för att hålla djuret vid liv? Att amputera ett bakben t ex kan de flesta lättare hundar klara fint, meddans de veterinärer jag talat med ställer sig emot att amputera framben. Kostnaderna är ytterligare ett problem, som kanske märks ännu tydligare än på hästkliniken. Hästägare är oftast ändå så pass medvetna om att det kostar att ha en häst etc. Med t ex en kattägare behöver detta dock inte vara fallet. Misse äter sin burkmat och får förhoppningsvis någon vaccination ibland. När de kommer in till kliniken kostar de däremot lika mycket som en häst som ligger inne - det är ju samma vård som tillhandahålls. (Inget ont om kattägare). Det finns tråkiga historier om djur som inkommit oförsäkrade och ändå genomgår en svår operation för att matte/husse vill rädda dem, men när komplikationer sedan tillstöter inte har råd och djuret avlivas 50 000kr senare efter onödigt lidande. Vet inte riktigt vart jag vill komma, mer än att alla som har husdjur bör ha dem försäkrade alternativt vara insatta i att det blir ofantliga summor om något skulle hända.     

 

Under månaden har jag och pållarna också bytt stall, väldigt trevligt med lite omväxling i vardagen! Vi står numera i ett mindre inackorderingsstall med 10 andra islandshästar. Freyja fann sin plats i stoflocken ganska direkt, gammal och vis som hon är. För Glaesir blev det lite kämpigare. Vi fick helt enkelt ta in en häst i taget till honom, så nu har han fått bekanta sig med de två ledarna i en vecka, vilket efter lite gnabb gått fint. Förhoppningsvis ska allt flyta på bra nu när de tre resterande "snäll-hästarna" ska släppas in. Har kommit igång ordentligt med inridningen av Glaesir också (inte en dag försent!). Han travar på en någorlunda rund volt vid longering och trampar på fint när jag tömkör ute på grusvägarna, med undantag för de obligatoriska "unghästhoppen" när en buske rör sig i vinden/spöken går över vägen/en fågel börjar sjunga utan förvarning... Jag har varit lite ambivalent kring hur jag ska göra med beröm-godis. Tänker att det snabbaste sättet att få honom att fatta att han gör rätt är att sticka åt honom lite godis. Samtidigt är han i riskzonen att bli bufflig och "tiggig", vilket jag vill undvika. Bestämde mig sedan för att prova med godis, men vara väldigt noga med att han inte får något om han själv kommer och buffar, utan bara när jag går fram och erbjuder. Vi får se hur det kommer utveckla sig. Har just introducerat bettet, men inte satt någon tygel i det (låter tömmarna gå till kapsonen). Jag vill helst att en hästtandläkare ska göra en munkoll på honom innan, ifall det finns några vargtänder eller så. I kommande vecka lägger vi på sadeln om allt går som det ska. Han har ju inte protesterat för longergjorden så peppar peppar ska det också gå fint.

 

    

Måste bara dra två små anekdoter från livet; För något år sedan hade jag det musikaliska mästerverket "Inatt inatt" med Blackjack som ringsignal på mobilen. Vid denna tidpunkt hade jag även en icke ännu ciderdränkt-ipod som jag denna dag cyklade omkring och lyssnade på. När jag väl cyklat genom stan och stannar till ser jag hur jag har 3-4 missade samtal på telefonen. Jag får snabbt dra slutsatsen att jag alltså glidit omkring med "inatt inatt" på högsta volym och sett nöjd ut. Otippat liksom.

Hursom så berättade jag om denna incidens för några kompisar alldeles nyligen, och idag hände det igen. Jag ska träna på Friskis och har Ansiktets nya album i lurarna. Tar ur hörlurs-sladden, eftersom musiken då ska stängas av automatiskt. Det gör den inte. Utan denna låt skrålar ur högtalaren (för er som inte har Spotify går texten "Du vill bara ha sex" etc). Jag fumlar och försöker stänga av, men den har hakat upp sig på något vis och fortsätter obekymrat spela. Receptionen är fylld med människor som sneglar lite förvånat. Tillslut får jag skratta åt eländet. Bjussar på den helt enkelt.

Snipp snapp snut så var anekdoten slut. Ska för övrigt gå och se Ansiktet på Kvalborg med självaste Myra Maple Leaves! Valborg kommer få svårt att toppa.

 

 

 

    

 

 

Freyja blev inte bättre av behandlingen i stora hasleden, så i torsdags var hon inne för artroskopi. Det var självaste klinikchefen som gjorde ingreppet. "Dessvärre" kunde de inte se något avvikande i lederna (vi öppnade hasleden på båda bakbenen). Jahaja. Men nu har jag i alla fall gjort allt jag kunnat. Har inte pratat med vår hältveterinär än hur vi ska gå vidare här ifrån, men jag skulle tippa på att Freyja får gå på långvila. Det var såklart något jag hade i åtanke redan när vi konstaterat en dubbelsidig bakbenshälta, men jag vet liksom lite för mycket nu för att bara sätta henne på vila. Det hade ju kunna vara något behandlingsbart eller operabelt, som i så fall inte blivit bättre av vila. Så kan det vara. 

 

Nu är jag luspank och får leva på gröt i några månader. Gott.

 

 

 

 

 

 

Efter att påskhelgen förflutit obemärkt för min del, då jag hade jourer på hästkliniken, tog jag mitt pick och pack och åkte ut till mitt lilla paradis i roslagen. Några dagar helt själv är precis vad jag behöver ibland.

 

 

 

 Att det inte är spatt är skönt på ett vis - det hade troligen tagit lång tid att bli symptomfri eftersom den i så fall var i startfasen. Däremot är det svårt att förutse prognosen på detta tillstånd. Vi har nu behandlat med kortison (i rätt led denna gång) för att se om hon blir bättre av det. I annat fall har vi också bokat in en tid för artroskopi (när man kirurgiskt går in och tittar/behandlar leden). Bara att hålla tummarna helt enkelt!

 

På hästkliniken får vi in en strid ström med kolikhästar. Kolik är ju som bekant endast en betäckning för något lidande från buken – det kan alltså röra sig om allt från tarmvred och förstoppningar till inflammationer. Har som ambition att skriva ett litet inlägg om detta i kommande vecka.

 

Idag har jag längtat tillbaks till Island

 

 

 

 

Blev lite fnittrig när jag läste detta hos nio till fem-Sandra. Det var Mulberry hit och Miu Miu dit. Här kommer en kontring med mitt väskinnehåll:

 

Jag hänger nu på idisslarmedicin och blev rätt paff när dessa gullpluttar vandrade in på kliniken. Alpackor liksom!

 

Det har hunnit hända en del sen jag skrev senast. Jag red på som vanligt i några dagar på Freyja tills hon åter började kännas oren i bak i trav. Bestämde då för att åka in till hästkliniken på Ultuna för att utreda henne. Jag hade väl en rätt klar misstanke om spatt eftersom det passade så väl in i bilden. Väl på plats konstaterade vi hälta lokaliserad till haserna på båda bakbenen. Mina misstankar bekräftades alltså. Vi skickades in på röntgen, men där kunde de inte se några tydliga förändringar, så slutsatsen blev att hon troligen har ett förstadie till spatt. Två av glidlederna behandlades på båda benen med kortikosteroid och vi skickades hem med recept på Finadyn (antiinflammatoriskt) 7 dagar.

 

Men spatt då, vad är det? Jag kom på mig själv med att egentligen inte ha så bra koll, även om jag hört talas om det under hela mitt islandshästägarliv. Satte mig genast för att leta efter vetenskapliga artiklar och annan evidensbaserad fakta som skrivits om sjukdomen. Här kommer en liten resumé av allt detta; alltså en blandning av forskningsstudier, fackböcker och vad mina lärare säger, som vanligt är det min egna tolkning.

 

Spatt är namnet på osteoartit i hasens glidleder (det är framför allt distala intertarsalleden och tarsometatarsalleden som drabbas). Osteoartit kan uppkomma på fler sätt, men vanligast är att det startar med inflammation i ledkapseln och dess membran (kapsulit/synovit). Inflammationen frisätter kemiska komponenter som efter ett tag leder till att ledbrosket börjar brytas ner. Hästarna visar inte sällan en bilateral hälta och man kan se förändringar med benförtätning under ledbrosket och smalnande ledspringor på röntgen. Det är dock inte alla spatthästar som uppvisar röntgenfynd och dessa anses kunna tillfriskna helt om de behandlas korrekt. I en studie på 379 islandshästar sågs röntgenfynd på spatt hos 23% men bara hälften av dessa visade kliniskt hälta.

 

Utveckling Orsaken till att hästarna utvecklar spatt är inte fullt klarlagd. Vissa studier har visat att upprepad kompression och rotation av tarsalbenen tillsammans med spänningar i hasligament skulle predisponera för sjukdomen. En studie från Island visar dock att ridningen eller användningsområdet inte spelar någon roll för utvecklingen utan att det är hasens vinkel och hästens ålder som är av större vikt. Man fann även relation till vissa hingstar, vilket indikerar att det finns en ärftlig komponent. Ärftligheten har dock snarare att göra med hasens vinkel och bakbenens benställning än en ”spatt-gen”.

 

Spatten utvecklas under en längre tid som bilateral bakbenshälta och kan ta ett tag att upptäcka. När spatten väl finns där kan man tydligt märka att hästen blir haltare efter några dagars hård träning och betydligt bättre efter vila. Typiskt är också att hältan kan värma ur av en ordentlig uppvärming. I rörelse lyfter hästen ofta bakbenen lägre än normalt och framförandet av benen förkortas. Hos vissa spatthästar ses en förtjockning på insidan av hasen, över glidlederna, som orsakas av osteofyter och fibros i området. Dessa hästar har ofta en tydlig hälta, så vida leden ej har gått i ankylos (ledytorna har växt ihop) då de kan vara helt ohalta.

 

Diagnos Den säkraste diagnostiska metoden är att lokalbedöva de misstänka lederna. Blir hästen då mindre halt kan vi vara rätt säkra på att det är härifrån hältan härrör. På röntgen ses benförtätning under ledbrosket och efter ett tag även smalnande ledspringor. Efter flera månader kan leden gå i ankylos. Man har inte sett någon skillnad i hältgrad hos hästar med röntgenfynd och de utan, men de utan fynd svarar som sagt ofta bättre på behandling.

 

Behandling Behandling av hästar utan röntgenfynd handlar ofta om vila, korrigerande skoning, smärtlindring och ledbehandling. Vissa hästar utan röntgenfynd har dock broskförändringar som gör att synoviten återkommer och hältan kvarstår. Vid skoningen handlar det mest om att verka hoven till balans och underlätta överrullningen i tån. Hos hästar med tydliga tecken på en degeneration blir målet istället att behandla smärta tills att ankylos uppstått. Detta anses kunna påskyndas av  lättare träning, men många fall går ej i ankylos spontant.  Smärtan behandlas systemiskt med antiinlammatorisk medicin, t ex fenylbutazon som ges i munnen.

 

Ledbehandling med kortikosteroider (immunosupperssivt) är i många fall en effektiv behandling av lindrig spatt.  Användningen av kortikosteroider har förr varit mycket omtvistat då man såg att de bröt ner ledbrosket, detta berodde till stor del på att man överanvände och överdoserade dem. Dagens forskning säger att de i rätt mängd och koncentration kan vara till stor nytta vad gäller smärtlindring och långvarig kontroll av inflammationen. Man kan även spruta hyaluronsyra (”tuppkam”) i lederna för att ytterligare facilitera behandlingen, men detta är framför allt effektivt vid akuta ledskador snarare än vid kroniska. Effekten av hyaluronsyra vid spatt brukar därför ej väga upp kostnaden då behandlingen är dyr. Efter ledbehandlingen ska hästen ha reducerad motion.

 

Hästar som inte svarar på medicinsk behandling kan man operera, huruvida detta förbättrar deras chanser för tillfrisknande verkar ej helt utrett.  I en studie där hälften av hästarna opererades och den andra hälften behandlades medicinskt sågs ingen skillnad i behandlingsresultat. Här finns såklart väldigt många parametrar som spelar in, och det är svårt att rakt av jämföra på det viset. Jag är också rätt osäker på hur ofta man ger sig på operation i Sverige (man blir lätt vilseledd av att läsa amerikansk litteratur i ämnet). Behandlingar som ”med flit” vill bryta ner ledbrosket för att åstadkomma ankylos har ansetts tveksamma eftersom ankylos inte garanterar att ge en ohalt häst.

 

Hoppas ni blivit lite klokare! Freyja ska på återbesök den 13 mars för att se hur hon svarat på behandlingen, så då återkommer jag med mer information i fallet. Nu blir det söndagsmiddag hos far!

 

Bilder från en ovanligt vit dag i veckan

Har haft en återhämtningshelg såhär efter första veckan på hästkliniken. Avslutade fredagen med en jour. Först gick jag alltså som vanligt med en veterinär mellan 8-16 för att sedan stanna på jour 16-24. "Dessvärre" var det väldigt lugnt. Inte ett enda fall fick vi in vilket kändes lite snopet då de visst haft minst ett fall per kväll dagarna innan. Istället fick vi ta status på de inneliggande patienterna, man kollar hjärt- och andningsfrekvens, tarmljud, temperatur, slemhinnor och en allmän uppfattning om hur hästen mår. Inga stora utmaningar kanske, men det känns ändå bra att få in sånt i ryggmärgen. Man skaffar sig ju tekniker för att få upp läppen för att kolla färg och kapilläråterfyllnad i tandköttet även på bitska och inte alltför glada hästar osv.

 

Idag har jag ridit ut på Freyja som alltmer börjar kännas som sig själv igen. Vi vågade oss även på några galopper som kändes riktigt bra där hon trampade på bra med bakbenen och sökte formen (något man inte kan ta för givet på denna dam). Håller i skrivande stund på att utvidga mitt bibliotek med ridövningar för att göra ridhus-passen lite mer varierade och inspirerande. Hittar många övningar för "vanliga" hästar på Hippsons hemsida, som funkar utmärkt också på islandshästar. Glaesir mådde fint ute i hagen, om än lite trött på sitt omognare sällskap (mest 1- och 2-åringar). Ser väldigt mycket fram emot att ta in honom till gården och sätta igång med träningen nu!

 

Igår var jag ute i Ytternäs och hängde med min lillkusin. Vi byggde snögubbar och diverse snödjur. Jag tror jag tyckte det vara lika kul som hon gjorde, för efter en stund var hon tvungen att kommentera: "23 år och tycker ändå det är såhär kul att göra snögubbar"!

 

 

 

 

 

 

  

Gårdagen innefattade en hältföreläsning och praktisk övning i böjprov på häst. Sjukt intressant. Återkommer i ämnet. Idag blev dock första riktiga klinikdagen. Jag och en kursare till mig gick med klinikens tandspecialist och fick se och hjälpa till med fem patienter idag. Eld och lågor förstås. Hästtänder är ett stort område, men här kommer en kort sammanfattning av dagens intryck.Det ska såklart poängteras att allt jag skriver här är mina egna ord och tolkningar av hur mina lektorer och fackböcker idag ser på saken. Dessa fakta är i ständig förändring i och med ny forskning och förståelse.

 

Tuggytan hos hästar är av största vikt då detta är första delen av digestionsapparaten där födan ska finfördelas och buffras med saliven. Med framtänderna (incisiverna) ska de mest bara bita av gräset och så länge dessa går någorlunda ihop kommer detta att funka. Med kindtänderna däremot är passningen mellan över och underkäke av största vikt. De tuggar vanligen födan ca 50 gånger på ena sidan för att sedan byta till den andra. Underkäkständerna är mindre än överkäkständerna då det är underkäken som är den rörliga delen och mal i cirkelrörelse mot överkäken. I detta moment är emaljåsarna av stor vikt då det är dessa hårdare ytor som effektivast sönderdelar födan. Därför ska man vara försiktig med att raspa ner dessa i onödan.  Det enda som händer när man raspar en fullt fungerande tuggyta är att tänderna slits ner snabbare än de gjort utan raspning. Vävnaden runt omkring emaljen är nämligen mjukare kommer alltid slitas till en lägre nivå än emaljen. Hästtänder är visserligen väldigt långa, men på den åldrande hästen är det inte sällan tänderna som börjar krångla då det inte längre finns några jätterötter att ta till. Ur detta hänseende är det klokt att inte raspa ”bara för att” under hästens liv. En vän till mig berättade om hur hästägare i hennes stall anlitat en hästtandläkare utbildad i USA som ”slipade ner tänderna tills det blev alldeles mjukt och lent”. Med ovanstående bakgrund kan ni också förstå varför hon senare blev anmäld för denna typ av behandling..

 

”Vågigheten” av emaljåsarna på respektive sida i munnen kan också tydligt avspegla var hästen väljer att tugga. På hästar med till exempel en frakturerad tand sågs en onormal tuggyta på samma sida i munnen, just för att de ej kunde använda sina normala tuggrörelser där. Vid sådana tillfällen vill man kanske åtgärda frakturen på något vis och sedan avlasta tanden, vilket man gör genom att slipa några millimeter på motstående tand i över/underkäke. Man ser då också till att lätt slipa hela den sida som verkar ha onormal tuggyta så att inga stora låsningar uppstår när emaljåsarna växer utan sin vanliga slitning. Frakturer eller sprickor i tänderna är inte normalt, men ej heller helt ovanligt. De uppkommer från trauma, till exempel en spark i hagen eller av att hästen biter i något hårt (”fodra inte med den sista betforen ur säcken, där samlas alltid grus”).

 

Hästar där större åtgärder vidtagits ges antiinflammatoriska läkemedel, detta primärt för att dämpa smärtan såklart, men en viktig konsekvens av detta är att de åter tuggar normalt och kan börja slita tänderna som förr igen.

 

Vargtänder är ett kapitel för sig. Det handlar om den första premolaren i överkäken hos häst som i ”normala fall” inte utvecklas. Om de utvecklas är de ofta väldigt små, vilket man intuitivt kanske tycker är bra. Tänker man ett varv till inser man dock att på grund av dess position precis bakom bettet finns risk för att den utsätts för stora krafter. Stora krafter på liten yta ger som bekant ett stort tryck, och då denna tand är innerverad som de andra tänderna orsakar detta smärta hos hästarna. Traditionellt är det sagt att det bästa är att ta bort dessa innan man sätter bett i munnen så hästen inte behöver associera bettet med smärta.

 

Angående bett: Vid betselöverslitning på tänderna kan det vara idé att testa ett gummibett. Det kommer inte ge mindre slemhinnesår, men är skonsammare för tänderna.

Tungfrihetsbett ger, som de antyder, frihet för tungan vilket låter bra. Detta medför dock en mindre yta som kraften i bettet fördelas på, och som jag tidigare gått igenom: stor kraft+liten yta=högre tryck. I detta fall hamnar trycket då troligtvis på lanerna/i mungiporna.

 

Sammanfattningsvis kan det hända mycket i munnen på våra hästar, och det är en god idé att kolla deras tänder ungefär med samma intervall som du kollar dina egna. (Oj, tror visst jag måste boka tandläkartid till skruttarna i hagen!)

 

Har haft en så kallad ledig helg. Eftersom vi hade sluttenta på reproduktions-kursen vi haft och den nya kursen börjar imorgon har man, nästa helt utan dåligt samvete, kunnat lägga bort plugget i helgen. Jag har passat på att jobba istället för att dra in lite stålars. Veckan toppades fint i fredags med "reproduktionsöl" (ja, det var enkelt att skämta på den kursen) och sedan Mando-spelning. Härliga tider!

 

Igångsättningen av Freyjan fortsätter enligt planerna. Hon känns faktiskt inte helt "borttappad" trots sin långa vila. Jag har börjat samla henne mer ordentligt i tölten nu och tycker att hon svarar fint, även om jag märker att hon inte riktigt orkar så länge vilket är förståeligt. Har varit och shoppat lite hästartiklar i form av ett nytt bett och ny nosgrimma. Har varit dålig på det här med att byta sådant på senare tid (år..) och tyckte det var på sin plats. Jag har i vanliga fall ett tredelat bett och remontnosgrimma - på klassiskt islandsmanér, men införskaffade nu ett vanligt tvådelat bett och en engelsk nosgrimma. Inga flashiga saker direkt, men jag har egentligen inga problem med att hon inte lyssnar på bettet eller liknande, så varför uppgradera till starkare hjälpmedel? Har provat att rida henne på isländskt stångbett men tyckte inte det fungerade så väl (detta var i och för sig några år sedan). Min tanke kring att växla utrustning är snarare att minska på slitaget. Hur väl vi än passar in bett och nosgrimma kommer vi aldrig ifrån att det kommer nöta på de ställen de ligger an, och då är det ju bättre att ha fler "nötningsplatser" att byta runt mellan.

 

I skolan idag har vi bland annat haft falldiskussioner av obstetrik med olika förlossnings-scenarion där lärarna agerade djurägare och vi skulle handlägga fallet. I höstas hade vi ett kursavsnitt som handlade om hur vi praktiskt går in och lägerättar vid fellägen. En helt ovärdelig kurs eftersom det är på riktigt näst gång vi står inför ett sådant fall. I just fallet häst är det lite knepigare än på andra djur. Stoet har nämligen så otroligt starka värkar (förlossningen är ofta över på ett kick om allt går som det ska) att ifall fölet ligger fel kan det snabbt bli livsfara för både sto och föl. Dessutom är föl krångliga att lägesrätta pga långt huvud, lång hals och långa ben. När man kommer ut till ett sto med förlossningskomplikationer handlar det därför oftast om att bara rädda stoet.

 

Vi har även hunnit med att gå igenom dräktighetsundersökningar på ston. Ultraljud är där det mest effektiva för att konstatera om hon är dräktig. Normalt kan man vid dag 16-17 i dräktigheten se en blastocyst i livmodern. Det går även att ta ett blodprov för hormonanalys. Ekvint Chorion-Gonadotropin (eCG) går att analysera från dag 45, men berättar bara att fostret levde vid dag 35 (när induktionen av produktionen startade för att förenkla). Från dag 110 kan man analysera östronsulfat vilket indikerar ett levande foster.

 

Det har varit en intensiv vecka i skolan med gårdsbesök och praktiskt prov, så det blir skönt att för en gångs skull ha en hyfsat oplanerad helg. Fredagskvällen ska spenderas ute i stallet. Man vet att man valt rätt hobby när det inte alls känns som en förlust att vara där ute istället för att "ränna runt på stan" (underförstått alltså att jag tycker det är rätt kul att ränna på stan också). Fick dock just lite helgplaner i form av loppisrunda till Mando Diao. Tur att man har kompis som jobbar med artistbokare och tur att hon och jag är det ultimata loppis-teamet!

 

Spontanshoppade grönska till mitt lilla krypin:

 

Det är så himla roligt i skolan nuförtiden! Vi har precis börjat på det så kallade klinikåret; två terminer där vi kommer cirkulera på olika avdelningar inom det veterinärmedicinska arbetet. Min grupp startar med tre veckor på reproduktion - vi lär oss alltså "allt" som har att göra med honliga och hanliga könsorganen. Idag har vi till exempel varit ute i en mjölkkobesättning för att kolla några av korna med frågetecken kring reproduktionsförmågan och några dräktighetsundersökningar. Först tilldelades vi varsitt fall med en kort bakgrund och sedan fick vi självständigt (med tillgång till lärarhjälp vid behov) undersöka djuret. Jag har idag fått undersöka två dräktiga kor, vilket självklart var väldigt häftigt. Man känner alltså på livmoder och äggstockar "genom tarmen" då man går in rektalt. På den tredje kon för dagen hittade vi en mycket förstorad äggstock med misstänkt follikelcysta som troligen orsakat de svaga brunsterna som kon uppvisat sedan sista kalvningen.

 

Måste säga att jag verkligen kommit att gilla kor sedan jag började veterinärprogrammet. Visst hade jag väl hälsat på några nötter innan dess, men jag hade egentligen inte alls någon uppfattning om hur de betedde sig eller hur man tog hand om dem. Jag tror också det var en rätt bra upplevelse för mig i avseendet att förstå mig på folk som är hästrädda. Visst har jag i teorin förstått att man kan tycka hästar är stora och skräckinjagande, men egentligen aldrig förstått hur det känns. Första gången jag nu skulle in till en ko som stod uppbunden i sitt bås kan jag dock meddela att jag var lite skakig. Med ett uttryck som, i min hästtolkar-hjärna, mest såg ut som att hon ville stånga ner mig så fort som möjligt och lärarnas "kor kan sparka 360 grader omkring sig" var jag inte särskilt kaxig. Men man lär sig såklart. Både hur korna kommunicerar och hur du ska kommunicera med dem (kan ju dock tillägga att det tog oss åtskilliga minuter att få upp en av våra patienter idag som helst ville ligga ner och idissla, hrm!).

 

Men vad vore väl vardagen utan kontraster? Idag: ladugårdsstinkande och nersmetad i kobajs, i helgen: finklänningen på och operabesök! Åkte nämligen med två körkompisar till kungliga operan för att se Wagners Valkyrian. Fem timmar mäktig opera där ju detta är den klassiska scenen. I kungliga operans uppsättning var vi dock tvungna att klaga på avsaknaden av rustning och hjälm!

 

Överdåd

 

 

Nåväl, nu måste jag återgår till pluggandet. Har praktiskt prov imorgon där vi ska bedöma var i brunstcykeln organen befinner sig, patologiska avvikelser med mera. Lycka till till mig!