idaaskerfelt

Gårdagen innefattade en hältföreläsning och praktisk övning i böjprov på häst. Sjukt intressant. Återkommer i ämnet. Idag blev dock första riktiga klinikdagen. Jag och en kursare till mig gick med klinikens tandspecialist och fick se och hjälpa till med fem patienter idag. Eld och lågor förstås. Hästtänder är ett stort område, men här kommer en kort sammanfattning av dagens intryck.Det ska såklart poängteras att allt jag skriver här är mina egna ord och tolkningar av hur mina lektorer och fackböcker idag ser på saken. Dessa fakta är i ständig förändring i och med ny forskning och förståelse.

 

Tuggytan hos hästar är av största vikt då detta är första delen av digestionsapparaten där födan ska finfördelas och buffras med saliven. Med framtänderna (incisiverna) ska de mest bara bita av gräset och så länge dessa går någorlunda ihop kommer detta att funka. Med kindtänderna däremot är passningen mellan över och underkäke av största vikt. De tuggar vanligen födan ca 50 gånger på ena sidan för att sedan byta till den andra. Underkäkständerna är mindre än överkäkständerna då det är underkäken som är den rörliga delen och mal i cirkelrörelse mot överkäken. I detta moment är emaljåsarna av stor vikt då det är dessa hårdare ytor som effektivast sönderdelar födan. Därför ska man vara försiktig med att raspa ner dessa i onödan.  Det enda som händer när man raspar en fullt fungerande tuggyta är att tänderna slits ner snabbare än de gjort utan raspning. Vävnaden runt omkring emaljen är nämligen mjukare kommer alltid slitas till en lägre nivå än emaljen. Hästtänder är visserligen väldigt långa, men på den åldrande hästen är det inte sällan tänderna som börjar krångla då det inte längre finns några jätterötter att ta till. Ur detta hänseende är det klokt att inte raspa ”bara för att” under hästens liv. En vän till mig berättade om hur hästägare i hennes stall anlitat en hästtandläkare utbildad i USA som ”slipade ner tänderna tills det blev alldeles mjukt och lent”. Med ovanstående bakgrund kan ni också förstå varför hon senare blev anmäld för denna typ av behandling..

 

”Vågigheten” av emaljåsarna på respektive sida i munnen kan också tydligt avspegla var hästen väljer att tugga. På hästar med till exempel en frakturerad tand sågs en onormal tuggyta på samma sida i munnen, just för att de ej kunde använda sina normala tuggrörelser där. Vid sådana tillfällen vill man kanske åtgärda frakturen på något vis och sedan avlasta tanden, vilket man gör genom att slipa några millimeter på motstående tand i över/underkäke. Man ser då också till att lätt slipa hela den sida som verkar ha onormal tuggyta så att inga stora låsningar uppstår när emaljåsarna växer utan sin vanliga slitning. Frakturer eller sprickor i tänderna är inte normalt, men ej heller helt ovanligt. De uppkommer från trauma, till exempel en spark i hagen eller av att hästen biter i något hårt (”fodra inte med den sista betforen ur säcken, där samlas alltid grus”).

 

Hästar där större åtgärder vidtagits ges antiinflammatoriska läkemedel, detta primärt för att dämpa smärtan såklart, men en viktig konsekvens av detta är att de åter tuggar normalt och kan börja slita tänderna som förr igen.

 

Vargtänder är ett kapitel för sig. Det handlar om den första premolaren i överkäken hos häst som i ”normala fall” inte utvecklas. Om de utvecklas är de ofta väldigt små, vilket man intuitivt kanske tycker är bra. Tänker man ett varv till inser man dock att på grund av dess position precis bakom bettet finns risk för att den utsätts för stora krafter. Stora krafter på liten yta ger som bekant ett stort tryck, och då denna tand är innerverad som de andra tänderna orsakar detta smärta hos hästarna. Traditionellt är det sagt att det bästa är att ta bort dessa innan man sätter bett i munnen så hästen inte behöver associera bettet med smärta.

 

Angående bett: Vid betselöverslitning på tänderna kan det vara idé att testa ett gummibett. Det kommer inte ge mindre slemhinnesår, men är skonsammare för tänderna.

Tungfrihetsbett ger, som de antyder, frihet för tungan vilket låter bra. Detta medför dock en mindre yta som kraften i bettet fördelas på, och som jag tidigare gått igenom: stor kraft+liten yta=högre tryck. I detta fall hamnar trycket då troligtvis på lanerna/i mungiporna.

 

Sammanfattningsvis kan det hända mycket i munnen på våra hästar, och det är en god idé att kolla deras tänder ungefär med samma intervall som du kollar dina egna. (Oj, tror visst jag måste boka tandläkartid till skruttarna i hagen!)