Spatt
Spatt är namnet på osteoartit i hasens glidleder (det är framför allt distala intertarsalleden och tarsometatarsalleden som drabbas). Osteoartit kan uppkomma på fler sätt, men vanligast är att det startar med inflammation i ledkapseln och dess membran (kapsulit/synovit). Inflammationen frisätter kemiska komponenter som efter ett tag leder till att ledbrosket börjar brytas ner. Hästarna visar inte sällan en bilateral hälta och man kan se förändringar med benförtätning under ledbrosket och smalnande ledspringor på röntgen. Det är dock inte alla spatthästar som uppvisar röntgenfynd och dessa anses kunna tillfriskna helt om de behandlas korrekt. I en studie på 379 islandshästar sågs röntgenfynd på spatt hos 23% men bara hälften av dessa visade kliniskt hälta.
Utveckling Orsaken till att hästarna utvecklar spatt är inte fullt klarlagd. Vissa studier har visat att upprepad kompression och rotation av tarsalbenen tillsammans med spänningar i hasligament skulle predisponera för sjukdomen. En studie från Island visar dock att ridningen eller användningsområdet inte spelar någon roll för utvecklingen utan att det är hasens vinkel och hästens ålder som är av större vikt. Man fann även relation till vissa hingstar, vilket indikerar att det finns en ärftlig komponent. Ärftligheten har dock snarare att göra med hasens vinkel och bakbenens benställning än en ”spatt-gen”.
Spatten utvecklas under en längre tid som bilateral bakbenshälta och kan ta ett tag att upptäcka. När spatten väl finns där kan man tydligt märka att hästen blir haltare efter några dagars hård träning och betydligt bättre efter vila. Typiskt är också att hältan kan värma ur av en ordentlig uppvärming. I rörelse lyfter hästen ofta bakbenen lägre än normalt och framförandet av benen förkortas. Hos vissa spatthästar ses en förtjockning på insidan av hasen, över glidlederna, som orsakas av osteofyter och fibros i området. Dessa hästar har ofta en tydlig hälta, så vida leden ej har gått i ankylos (ledytorna har växt ihop) då de kan vara helt ohalta.
Diagnos Den säkraste diagnostiska metoden är att lokalbedöva de misstänka lederna. Blir hästen då mindre halt kan vi vara rätt säkra på att det är härifrån hältan härrör. På röntgen ses benförtätning under ledbrosket och efter ett tag även smalnande ledspringor. Efter flera månader kan leden gå i ankylos. Man har inte sett någon skillnad i hältgrad hos hästar med röntgenfynd och de utan, men de utan fynd svarar som sagt ofta bättre på behandling.
Behandling Behandling av hästar utan röntgenfynd handlar ofta om vila, korrigerande skoning, smärtlindring och ledbehandling. Vissa hästar utan röntgenfynd har dock broskförändringar som gör att synoviten återkommer och hältan kvarstår. Vid skoningen handlar det mest om att verka hoven till balans och underlätta överrullningen i tån. Hos hästar med tydliga tecken på en degeneration blir målet istället att behandla smärta tills att ankylos uppstått. Detta anses kunna påskyndas av lättare träning, men många fall går ej i ankylos spontant. Smärtan behandlas systemiskt med antiinlammatorisk medicin, t ex fenylbutazon som ges i munnen.
Ledbehandling med kortikosteroider (immunosupperssivt) är i många fall en effektiv behandling av lindrig spatt. Användningen av kortikosteroider har förr varit mycket omtvistat då man såg att de bröt ner ledbrosket, detta berodde till stor del på att man överanvände och överdoserade dem. Dagens forskning säger att de i rätt mängd och koncentration kan vara till stor nytta vad gäller smärtlindring och långvarig kontroll av inflammationen. Man kan även spruta hyaluronsyra (”tuppkam”) i lederna för att ytterligare facilitera behandlingen, men detta är framför allt effektivt vid akuta ledskador snarare än vid kroniska. Effekten av hyaluronsyra vid spatt brukar därför ej väga upp kostnaden då behandlingen är dyr. Efter ledbehandlingen ska hästen ha reducerad motion.
Hästar som inte svarar på medicinsk behandling kan man operera, huruvida detta förbättrar deras chanser för tillfrisknande verkar ej helt utrett. I en studie där hälften av hästarna opererades och den andra hälften behandlades medicinskt sågs ingen skillnad i behandlingsresultat. Här finns såklart väldigt många parametrar som spelar in, och det är svårt att rakt av jämföra på det viset. Jag är också rätt osäker på hur ofta man ger sig på operation i Sverige (man blir lätt vilseledd av att läsa amerikansk litteratur i ämnet). Behandlingar som ”med flit” vill bryta ner ledbrosket för att åstadkomma ankylos har ansetts tveksamma eftersom ankylos inte garanterar att ge en ohalt häst.
Hoppas ni blivit lite klokare! Freyja ska på återbesök den 13 mars för att se hur hon svarat på behandlingen, så då återkommer jag med mer information i fallet. Nu blir det söndagsmiddag hos far!
Bilder från en ovanligt vit dag i veckan