idaaskerfelt

Tänkte skriva några ord om besiktning av hästar inför till exempel en försäljning, något som ofta är relaterat till starka känslor hos djurägaren. Man hamnar lätt i en situation där det känns som om veterinären och djurägaren är motståndare - djurägaren vet ju hur deras häst fungerar och är rädd att veterinären ska komma med fynd som gör den osäljbar. Detta är dock inte vad en besiktning går ut på. Man kan hitta "fel", eller avvikelser, hos de flesta hästar, men dessa relateras alltid till verkligheten. Har djurägaren någonsin upplevt de konsekvenser som "felet" skulle kunna generera (under förutsättning att hen är någorlunda kunnig)? Givetvis finns också avvikelser som man direkt vid undersökningen kan konstatera har en praktisk relevans, men dessa har djurägaren ofta redan en uppfattning om.

 

Hästben är ofta en känslig fråga, just eftersom de allra flesta skador och funktionsnedsättningar är lokaliserade hit. Därför har det varit nästan obligatoriskt med så kallad friröntgen vid försäljning av, åtminstone dyrare, hästar. Detta kan ju låta klokt i teorin - man vill se på röntgen att det inte föreligger några processer i ben och leder som skulle kunna generera problem. I verkligheten fungerar det dock inte på det viset. För det första är det i stort sett omöjligt att hitta förändringar på röntgen man med säkerhet kan säga har klinisk betydelse utan att överhuvudtaget veta vad man letar efter - särskilt inte när hästen är helt ohalt vid en klinisk undersökning. Däremot hittar man inte sällan avvikelser som där och då är omöjliga att avgöra huruvida de kan komma att orsaka problem i framtiden. Att röntga en ohalt häst leder således ofta till mer frågetecken än klargöranden.

 

 

Om man nu ändå skulle få för sig att "friröntga" en häst skulle det krävas en så stor mängd bilder att det inte var försvarbart ur en strålskyddsaspekt. Låt mig förklara; röntgenbilder är som bekant i 2D och för att skaffa sig en någorlunda sann uppfattning om en led vill man gärna ha minst tre, gärna fyra, bilder över området. Det handlar om hur röntgenstrålarna träffar skelettet och ledspringorna och hur allt summeras på varandra. En klassisk "exportröntgen" tar en bild från sidan (lateralprojektion) av kot-, kron- och hovled tillsammans, på alla fyra benen. Ur en sådan bild går inga detaljer att utläsa. Du kan i stort sett bara konstatera att hästen har ett skelett som ser ut att någorlunda hänga ihop. Eventuellt tas även en bild av strålbenet i hoven, men utan att ta av skon och utan att bygga upp med lera kring strålen (för att få bort alla artefakter som luftspalterna bildar), vilket ger en bild av mycket dålig kvalitet. Istället skulle man behöva ta flera bilder kring var och en av lederna, vilket som sagt skulle leda till en ansenlig mängd röntgenstrålar.

 

När det dock kan vara indikerat att besiktningsröntga är vid specifika frågeställningar. Sådana varierar mellan raser och kan till exempel vara osteochondros hos halvblodshingstar, "lösa benbitar" hos travhästar eller spatt i hasleden hos våra islandshästar.

 

Sammanfattningsvis ska alltså ett beslut om röntgen i samband med besiktning grundas på en klinisk misstanke och hänsyn ska tas till hästens tidigare, nuvarande och framtida användningsområde samt dess ålder. Själva röntgenundersökningen ska optimeras genom att planera vilka projektioner som kommer behöva tas, förbereda hästen och se till att bedömningen av bilderna sker på ett korrekt sätt (kompetent personal etc). Görs detta kan röntgen vara en stor tillgång för att få en uppfattning om statusen på vårt besiktningsobjekt.

 

Tänker också passa på att tipsa om Alex och Sigges podcast (är väl troligen sist i Sverige med att göra detta). Mycket stort underhållningsvärde! Ska nämnas också att jag varit väldigt kritisk mot Alex Schulman tidigare (och lite fortfarande) men kan konstatera att det verkar som att han blivit klokare med åren.Trevlig lyssning!