idaaskerfelt

Det är så himla roligt i skolan nuförtiden! Vi har precis börjat på det så kallade klinikåret; två terminer där vi kommer cirkulera på olika avdelningar inom det veterinärmedicinska arbetet. Min grupp startar med tre veckor på reproduktion - vi lär oss alltså "allt" som har att göra med honliga och hanliga könsorganen. Idag har vi till exempel varit ute i en mjölkkobesättning för att kolla några av korna med frågetecken kring reproduktionsförmågan och några dräktighetsundersökningar. Först tilldelades vi varsitt fall med en kort bakgrund och sedan fick vi självständigt (med tillgång till lärarhjälp vid behov) undersöka djuret. Jag har idag fått undersöka två dräktiga kor, vilket självklart var väldigt häftigt. Man känner alltså på livmoder och äggstockar "genom tarmen" då man går in rektalt. På den tredje kon för dagen hittade vi en mycket förstorad äggstock med misstänkt follikelcysta som troligen orsakat de svaga brunsterna som kon uppvisat sedan sista kalvningen.

 

Måste säga att jag verkligen kommit att gilla kor sedan jag började veterinärprogrammet. Visst hade jag väl hälsat på några nötter innan dess, men jag hade egentligen inte alls någon uppfattning om hur de betedde sig eller hur man tog hand om dem. Jag tror också det var en rätt bra upplevelse för mig i avseendet att förstå mig på folk som är hästrädda. Visst har jag i teorin förstått att man kan tycka hästar är stora och skräckinjagande, men egentligen aldrig förstått hur det känns. Första gången jag nu skulle in till en ko som stod uppbunden i sitt bås kan jag dock meddela att jag var lite skakig. Med ett uttryck som, i min hästtolkar-hjärna, mest såg ut som att hon ville stånga ner mig så fort som möjligt och lärarnas "kor kan sparka 360 grader omkring sig" var jag inte särskilt kaxig. Men man lär sig såklart. Både hur korna kommunicerar och hur du ska kommunicera med dem (kan ju dock tillägga att det tog oss åtskilliga minuter att få upp en av våra patienter idag som helst ville ligga ner och idissla, hrm!).

 

Men vad vore väl vardagen utan kontraster? Idag: ladugårdsstinkande och nersmetad i kobajs, i helgen: finklänningen på och operabesök! Åkte nämligen med två körkompisar till kungliga operan för att se Wagners Valkyrian. Fem timmar mäktig opera där ju detta är den klassiska scenen. I kungliga operans uppsättning var vi dock tvungna att klaga på avsaknaden av rustning och hjälm!

 

Överdåd

 

 

Nåväl, nu måste jag återgår till pluggandet. Har praktiskt prov imorgon där vi ska bedöma var i brunstcykeln organen befinner sig, patologiska avvikelser med mera. Lycka till till mig!

 

 

 

    

Nej, jag är inte så optimistisk att jag tror att det ska bli vår mitt i januari. Men det kan väl aldrig skada att hjälpa den lite på traven? Har tapetserat en vägg med tryck från en flora och låtit en vit spetsklänning agera gardin. Vårigt om ni frågar mig!

 

Håller som sagt  just på att träna upp Freyja igen efter hennes hälta. Eftersom jag inte har direkt bråttom skyndar jag långsamt för att vara på den säkra sidan. Konstaterade ju först att hon såg ohalt ut på longering och har sedan skrittat henne i en och en halv vecka. Hon har dock inte haft boxvila nu senare tiden under hennes vila, utan stått i hage, så vi börjar inte helt från noll så att säga. Har nu börjat lägga in lite trav och kan med glädje konstatera att hon inte heller känns halt uppsutten. Lycka!

 

Det här med igångsättning efter konvalecens är ett kapitel för sig och måste individanpassas till varje fall. Det är förstås svårare om det är en häst som förväntas prestera på högre nivå - hästar i tävlingskondition eller kanske en ridskolehäst. Självklart vill man i dessa fall inte låta dem vila "för länge", utan komma igång så snabbt som möjligt, och då gäller det att optimera träningen för att snabbt komma tillbaka, men utan att riskera att slå upp skadan igen. Kanske tar och skriver ett inlägg om detta längre fram.

 

Har ni föresten sett att fantastiska ponnyakuten börjat igen? Jag sitter och snyftar vid varje avsnitt. Men blir ju så blödig när man ser ungarna kämpa trots att de slår sig sönder och samman på sina ouppfostrade ponnys!

 

 

 

Helgen har spenderats på sydligare breddgrader, nere i skåne närmare bestämt. Åkte ner för att träffa kompisar som flytt Uppsala och se hur de har det där nere. Måste säga att jag verkligen gillade Lund, det är lite som Uppsala i koncentrat med dragning åt Visbys gränder.

 

 

 

 

Det har varit fest på veterinärkåren. Vår klass Quantum Satis skulle sparka ut Delirium som tar sin examen nu i dagarna. En grupp i klassen hade jobbat hårt med att producera en spexfilm om deras tid här på stutis. Riktigt bra blev det, med hög kvalitet - en stor eloge till alla inblandade!

 

Jag passade på att posera i trasiga strumpbyxor.

 

 Fullsatt på kåren

 

Tänkte skriva några ord om besiktning av hästar inför till exempel en försäljning, något som ofta är relaterat till starka känslor hos djurägaren. Man hamnar lätt i en situation där det känns som om veterinären och djurägaren är motståndare - djurägaren vet ju hur deras häst fungerar och är rädd att veterinären ska komma med fynd som gör den osäljbar. Detta är dock inte vad en besiktning går ut på. Man kan hitta "fel", eller avvikelser, hos de flesta hästar, men dessa relateras alltid till verkligheten. Har djurägaren någonsin upplevt de konsekvenser som "felet" skulle kunna generera (under förutsättning att hen är någorlunda kunnig)? Givetvis finns också avvikelser som man direkt vid undersökningen kan konstatera har en praktisk relevans, men dessa har djurägaren ofta redan en uppfattning om.

 

Hästben är ofta en känslig fråga, just eftersom de allra flesta skador och funktionsnedsättningar är lokaliserade hit. Därför har det varit nästan obligatoriskt med så kallad friröntgen vid försäljning av, åtminstone dyrare, hästar. Detta kan ju låta klokt i teorin - man vill se på röntgen att det inte föreligger några processer i ben och leder som skulle kunna generera problem. I verkligheten fungerar det dock inte på det viset. För det första är det i stort sett omöjligt att hitta förändringar på röntgen man med säkerhet kan säga har klinisk betydelse utan att överhuvudtaget veta vad man letar efter - särskilt inte när hästen är helt ohalt vid en klinisk undersökning. Däremot hittar man inte sällan avvikelser som där och då är omöjliga att avgöra huruvida de kan komma att orsaka problem i framtiden. Att röntga en ohalt häst leder således ofta till mer frågetecken än klargöranden.

 

 

Om man nu ändå skulle få för sig att "friröntga" en häst skulle det krävas en så stor mängd bilder att det inte var försvarbart ur en strålskyddsaspekt. Låt mig förklara; röntgenbilder är som bekant i 2D och för att skaffa sig en någorlunda sann uppfattning om en led vill man gärna ha minst tre, gärna fyra, bilder över området. Det handlar om hur röntgenstrålarna träffar skelettet och ledspringorna och hur allt summeras på varandra. En klassisk "exportröntgen" tar en bild från sidan (lateralprojektion) av kot-, kron- och hovled tillsammans, på alla fyra benen. Ur en sådan bild går inga detaljer att utläsa. Du kan i stort sett bara konstatera att hästen har ett skelett som ser ut att någorlunda hänga ihop. Eventuellt tas även en bild av strålbenet i hoven, men utan att ta av skon och utan att bygga upp med lera kring strålen (för att få bort alla artefakter som luftspalterna bildar), vilket ger en bild av mycket dålig kvalitet. Istället skulle man behöva ta flera bilder kring var och en av lederna, vilket som sagt skulle leda till en ansenlig mängd röntgenstrålar.

 

När det dock kan vara indikerat att besiktningsröntga är vid specifika frågeställningar. Sådana varierar mellan raser och kan till exempel vara osteochondros hos halvblodshingstar, "lösa benbitar" hos travhästar eller spatt i hasleden hos våra islandshästar.

 

Sammanfattningsvis ska alltså ett beslut om röntgen i samband med besiktning grundas på en klinisk misstanke och hänsyn ska tas till hästens tidigare, nuvarande och framtida användningsområde samt dess ålder. Själva röntgenundersökningen ska optimeras genom att planera vilka projektioner som kommer behöva tas, förbereda hästen och se till att bedömningen av bilderna sker på ett korrekt sätt (kompetent personal etc). Görs detta kan röntgen vara en stor tillgång för att få en uppfattning om statusen på vårt besiktningsobjekt.

 

Tänker också passa på att tipsa om Alex och Sigges podcast (är väl troligen sist i Sverige med att göra detta). Mycket stort underhållningsvärde! Ska nämnas också att jag varit väldigt kritisk mot Alex Schulman tidigare (och lite fortfarande) men kan konstatera att det verkar som att han blivit klokare med åren.Trevlig lyssning!  

 

   

Har fått ett oväntat sug den senaste tiden på att återuppta bloggen igen. Mest för att skriva häst- och veterinärrelaterade saker, men kanske också lite vardagsglimtar. Den fick ju ett lite ovärdigt slut i somras på grund av bristande internetkommunikation, så det kan hända att jag lägger upp mer islandsbilder också.

 

Nåväl. Freyja, den äldre damen av mina två odjur, har haft en mystisk hälta här i vinter. Blev först halt på ett bakben men utan svullnad, för att därefter utveckla en aggressiv rasp på samma ben och en rejäl svullnad längs böjsenorna bak på skenan. Hon fick då gå på antibiotika och antiinflammatoriskt i ca 2 veckor. Till slut var svullnaden borta och raspen under kontroll. Nu har hon vilat ytterligare två veckor och verkar redo för igångsättning. Satt upp i sadeln för första gången på nästan två månder. Ovant men härligt! Så nu återstår att se om hon klarar att tränas upp igen, annars får det bli raka vägen in till Ultuna för noggrannare hältutredning